Hade tänkt...

...att jag skulle uppdatera medan jag väntar på att snickaren ska ringa upp och diskutera slutfakturans slutliga summa. Men jag tror bestämt att någon har tagit med sig min kamera med minneskort på jobb i dag och således omöjliggjort överförandet av bilder.

Så det blir lite svart och vitt och text... igt.

Therese har i dag lånat ett tapetserarbord från L och A, det kommer mycket snart att komma väl till pass eftersom jag har slipat och behandlat nästan allt golv. Kvar är endast biblioteket och hallen uppe med den lilla klädkammaren. Det borde inte ta mer än en kväll att slipa, dammsuga och lägga ett lager lack på. Fast det är förstås en kväll då man inte sitter vid datorn och bloggar och väntar på att telefonen ska ringa. En sån kväll hinner man inte så mycket.
Efter att detta arbete är utfört, när det nu blir, kommer alltså tapetserandet att ta vid. Det är ett ganska massivt arbete. Ingen av oss har tapetserat förut. Vi tänker som vanligt, hur svårt kan det vara? Och biter i det syliga äpplet. Det som alltså är både surt och sött. Surt, som i "åh va jobbigt", sött, som i "fan va gött"... ja ni fattar.
Sen är det bara att vänta in soffan från Mio, bara minst 6 veckor kvar nu. Minst, alltså. Och sen är det bara att spara ihop till en tv, och lite lampor, och lite... ja ni fattar.
Men fy fasen va fint det är att vi äntligen kan beträda de här golven utan skor med stålhätta och spikigenomtrampningsskydd (!) på fötterna. Vitoljan blev riktigt bra, om än inte särskilt vit. Och den "ultramatta" lacken blev suverän. Bilder på allt detta finns, men som konstaterat inte tillgängliga i skrivande stund.
Jo och så har vi ju trappan kvar att behandla. Och guuu va fin den är när man får avtäcka den.

Vi funderar skarpt på den här tapeten i gästrummet, vad säger potentiella gäster om det? Och vilken färg är finast?

Rosa.

Eller blå.