Kusar...

...som det kallas här i södra Sverige. Efter ett intensivt rivningsarbete och minst lika frenetiskt googlande har jag (och Therese, enligt henne) konstaterat att det vi hittat i en av timmerstockarna i den gamla gavelväggen (nu innervägg mot utbyggnaden) mest troligt är ett hästmyrbo. Eftersom det inte syntes till några små - citat - "äckliga djur", kan vi konstatera eller åtminstone hoppas att de inte längre huserar i vår vägg. För enligt diverse sidor på nätet om detta kan det vara ett veritabelt helvete att bli av med dem då man måste hitta och utrota "moderboet"(och här nånstans tonar vi in imperial march från Star Wars - bom bom-pa-bom...) vilket kan vara beläget någonstans inom en tio meters radie från huset och endast kan hittas via den typ fem centimeter stora öppningen i en stubbe. Yeeez Louise. Vi har skogen som närmaste granne, inom tio meter - ja.

För säkerhets skull ringer jag ett oroat samtal till Anticimex (vår största ledsagare i den mörka verkligheten) och får förhoppningsvis lugnande och otroligt giftig besprutning av väggen. Jag hoppas på stor dödskalle på burken.
Detta är alltså gratis (peppar, peppar) genom vår villaförsäkring.

Larsson, out.

PS. Det är inte personen på bilden som skrivit brevet.