Stundtals överväldigande

Man tänker att det är lätt fixat, det och det, och det, och så det. Det blir mycket till slut. Och man tänker att det är okej, man får ta det i etapper, kan inte vänta sig att allt ska vara klart på en gång. Men så måste en sak vara klar för att en annan ska kunna påbörjas, och till slut kan man inte göra nåt för allt annat måste göras först. Och under tiden bor man i två rum varav båda är proppfulla med ouppackade kartonger, möbler på hög och saker man ännu inte förmått sig att kasta.
Men visst är det härligt ändå, med träningsvärk, mögelångest och shoppingturer som inte riktigt ger nåt för man glömde ta mått och glömde kolla det och det.
Äh, pessimisten har talat.
Nu riva golv.