Kattsikens va söt

Utropstecknet är dagens tecken. All oro och allt tvivel, eller åtminstone det mesta av det, sopades undan av faktum: Jag klarade det. Jag stack näsan i nacken på lillkatten och snusade på ordentligt (men försiktigt). Ingen andnöd. Den fick klättra omkring och klösa på armarna. Inga utslag. Jag kliade mig själv i ögonen, otroligt märkligt att göra utan att tvätta händerna först då det brukar sluta med svår smärta. Inget kli.
Totalt var vi hemma hos katterna i tre timmar utan att jag kände, ja, nånting, alls. Två vuxna katter och fem småkatter, diande, tre veckor gamla saker som tydligen ska vara det värsta man kan tänka sig ur allergihänseende. Och det gick bra. Tänka sig.
Så nu vill vi. Vi vill så hemskt gärna. Bli med katt alltså.
Att det överhuvudtaget finns ett pris på att kunna ha en katt känns fortfarande helt overkligt. För mig är det prislöst. Som att kunna bota allergin genom ett trollslag (och några tusenlappar). Det är helt enkelt magiskt.
Sen får det väl ta den tid det tar att hitta en katt som vill och får flytta hem till oss.

En liten vit en. Behöver jag påpeka graden av söthet? Närkontakt av vilken grad?